Mellan kärlek och oro – Den emotionella verkligheten för anhörig

Anhörigas emotionella värld är sällan enkel. Den formas i skärningspunkten mellan kärlek, ansvar, oro och trötthet – och många upplever att känslorna drar åt olika håll samtidigt. Det är vanligt att vilja vara stark, närvarande och hjälpsam, men samtidigt känna att energin inte räcker till. Skuld uppstår lätt: skuld över det man inte klarar, över de stunder av irritation som smyger sig på, eller över att ibland längta efter en paus från allt ansvar.

Oro är en känsla som ofta följer med, oavsett hur fungerande insatserna runt den närstående är. Många beskriver den som ett bakgrundsbrus – alltid där, alltid närvarande, ibland lågmält och ibland skärande tydligt. Frågor som ”Hur har hen det när jag inte är där?” och ”Förstår personalen vem min närstående är som person?” kan gnaga tyst men ständigt.

Det finns också en form av återkommande sorg som många anhöriga sällan sätter ord på. Det kan vara sorgen över en långsam förändring i hälsa, över drömmar som inte längre är möjliga, eller över relationer som inte riktigt ser ut som tidigare. Denna sorg samexisterar ofta med glädje, tacksamhet och värme – vilket gör den svår att få grepp om. Man kan sörja något, samtidigt som man känner stor kärlek till den man stöttar.

När trycket inifrån blir för stort

En känsla som ofta förblir osagd är skam. Skammen över att vara otålig ibland. Skammen över att inte räcka till. Skammen över att känna lättnad när någon annan tar över ansvar. Många anhöriga bär en föreställning om att alltid behöva vara starka, lojala och uthålliga – vilket gör att det blir svårt att visa när man är överväldigad.

När känslor trycks undan under lång tid riskerar man att tystna. Den emotionella belastningen kan bli tung, och ensamheten växer ofta i skuggan av den outtalade normen att ”klara sig själv”. Samtidigt finns en djup vilja att skydda, stötta och stå nära sin närstående – ett känslomässigt arbete som görs dag efter dag, ofta utan att någon riktigt ser omfattningen av det.

Att ge plats åt det som känns svårt

Att få tala fritt, utan att behöva paketera sina känslor, kan vara avgörande. För många anhöriga innebär det en lättnad att höra att det är normalt att känna både frustration och värme, både hoppfullhet och tyngd. Forskning visar att anhöriga som får bekräftelse för sina känslor oftare upplever en större emotionell uthållighet över tid.

Det handlar sällan om att hitta perfekta lösningar. Ofta är det tillräckligt att någon lyssnar utan att värdera, och att få höra: ”Jag förstår att det känns så.”

Trots att anhöriga ofta har regelbunden kontakt med personal eller andra i sin närhet kan känslan av ensamhet ändå vara stark. Det är en ensamhet som inte handlar om att vara ensam fysiskt – utan om att bära något som inte syns. Tankar man inte vågar säga högt. Känslor man tror att andra skulle missförstå. Denna tysta ensamhet gör det svårare att be om stöd, även när behovet är tydligt.

Avslutning

Att förstå anhörigas känsloliv är att se det som inte alltid syns. Bakom varje insats, beslut och vardaglig rutin finns en människa som försöker balansera sin egen ork, sina relationer och sina känslor.

När vi tar oss tid att lyssna – på riktigt – stärker vi inte bara den anhöriga, utan även hela nätverket kring personen som får stöd. Det är grunden för en mer hållbar, medmänsklig och omtänksam vård och omsorg.

Relevant kurs: Att möta anhöriga inom vård och omsorg Referens: Lethin, C. et al., 2022. Informal caregivers’ emotional strain during care transitions: