Föräldrars känsloliv – och den gemensamma balansgången i förskolan

Känslorna som föräldrar och vårdnadshavare bär med sig i kontakten med förskolan är ofta både starka och komplexa. Samtidigt är förskolans vardag fylld av sin egen balansgång – där personalen vill möta varje barns behov, skapa trygghet och hålla professionell närvaro, samtidigt som många relationer ska byggas och hållas levande. I det mötet uppstår ofta en gemensam emotionell zon där både föräldrar och pedagoger gör sitt bästa utifrån sina olika perspektiv.

För föräldrar kan lämningar och hämtningar väcka allt från stolthet till oro. Man vill känna sig trygg med att ens barn blir sett, men man vill också känna att man själv gör tillräckligt. Samtidigt står pedagogerna där och försöker läsa av både barn och vuxna, skapa lugn i hallen, möta frågor och samtidigt hålla kvar fokus på gruppens trygghet. Det är inte alltid enkelt – och inte heller meningen att det ska vara perfekt.

Den ömsesidiga oron – och det man inte alltid visar

Oro är en känsla som riktar sig åt båda håll. Föräldrar undrar hur deras barn har det när de inte är där. Pedagoger undrar hur de kan bygga förtroende när tiden är knapp och behoven är många. Det är två sidor av samma mynt – båda vill barnets bästa, men båda bär olika typer av ansvar.

Skam och otillräcklighet kan också finnas hos båda parter, även om det sällan sägs högt. Föräldrar kan känna skam över att komma stressade, att inte alltid ha tid eller att barnets morgon varit kaotisk. Pedagoger kan känna otillräcklighet när kommunikationen inte räcker till, när de inte hinner förklara allt, eller när de önskar att relationen kunde byggas lugnare och mer långsiktigt.

När båda parter döljer sina svårigheter blir mötet lätt mer ansträngt än det behöver vara. Inte för att relationen är dålig – utan för att ingen riktigt vill belasta den andre med sin egen stress.

Om att våga prata om det svåra – åt båda håll

När både föräldrar och pedagoger får utrymme att uttrycka sina känslor och perspektiv öppnar det dörren för en mer hållbar dialog. Föräldrar beskriver ofta en lättnad när de får höra att deras oro eller ambivalens är rimlig. Pedagoger beskriver samma lättnad när de får möta föräldrar som vågar dela sina tankar utan att lägga hela tyngden på personalen.

Det handlar inte om att förskolan ska lösa allt, eller att föräldrar ska vara helt transparenta. Men det handlar om att skapa ett klimat där båda parter kan säga:“Jag vill väl. Jag försöker. Och ibland är det svårt.”

Den typen av öppenhet bygger relationer som klarar mer – både i vardagen och när det uppstår oro eller frågor kring barnets utveckling.

Den dolda ensamheten – och hur vi bygger broar

Många föräldrar känner sig ensamma i sin oro eller i sina höga krav på sig själva. Samtidigt kan pedagoger känna sig ensamma i sina försök att förstå familjers olika behov, hantera förväntningar och stå mitt i barnens känslor hela dagen.

Det är två parallella ensamheter som sällan möts, trots att båda har samma mål: trygghet och utveckling för barnet.

När vi ser att ensamheten finns på båda sidor kan vi också börja bygga broar. Bara en kort bekräftelse, en lyssnande stund eller en öppen fråga kan göra stor skillnad – för både förälder och pedagog.

Avslutning

Att förstå föräldrars känsloliv innebär också att förstå förskolans emotionella vardag. Båda parter står i en gemensam balansgång där tid, förväntningar och känslor ofta drar åt olika håll, men där intentionerna nästan alltid är goda.

När vi möts i den insikten – att vi gör det här tillsammans, från olika håll men med samma mål – skapas en förskola som är både mer empatisk och mer hållbar. För barnen, för föräldrarna och för pedagogerna som bär så mycket av vardagens relationer.

Referens: Broberg, A. G., Almqvist, K., & Tjus, T. (2015). Klinisk barnpsykologi – Utveckling på avvägar. Natur & Kultur.