Existentiell hälsa och äldre – livsfrågor som berör oss alla

I livets senare skeden blir frågor om mening, hopp, tillhörighet och livets slut ofta mer närvarande. Dessa frågor rör människans existentiella hälsa – en dimension som länge fått stå i skuggan av det fysiska och psykiska välbefinnandet, men som idag uppmärksammas allt mer inom vård och omsorg. Att förstå och möta existentiella behov är avgörande för en helhetssyn på hälsa, särskilt inom äldreomsorgen där livsreflektioner, förluster och förändringar är en naturlig del av vardagen.

Vad innebär existentiell hälsa?

Begreppet existentiell hälsa har sina rötter i WHO:s breda definition av hälsa som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt, socialt och andligt välbefinnande”. Det handlar om människans upplevelse av mening, sammanhang och hopp – och om att känna att livet fortfarande har värde och riktning, även i hög ålder.

Forskning visar att existentiell hälsa inte nödvändigtvis är kopplad till religiös tro, utan snarare till hur en individ upplever sig själv och sin plats i tillvaron. Faktorer som livsmening, förmåga att hantera lidande, känsla av hopp och gemenskap har visat sig ha en stark påverkan på både psykiskt och fysiskt välbefinnande hos äldre

Livsfrågor i äldreomsorgens vardag

För många äldre aktualiseras existentiella frågor i samband med livsomställningar: pensionering, sjukdom, förlust av partner eller minskad självständighet. Många funderar över vad som varit meningsfullt i livet, vad som väntar framöver och hur man ska hantera ensamhet eller oro inför döden.

Som medarbetare inom äldreomsorgen möter man dessa frågor dagligen – ibland uttalat, ibland i det tysta. Ett uttryck av oro, en tyst stund vid middagsbordet eller en kommentar om ”att allt känns tomt” kan bära på en existentiell dimension. Att uppfatta och våga stanna kvar i de samtalen kräver både lyhördhet och trygghet.

Att bemöta existentiella behov

Ett existentiellt förhållningssätt i vården handlar inte om att ge färdiga svar, utan om att skapa utrymme för reflektion och delaktighet. Det handlar om att kunna lyssna, våga vara tyst och visa respekt för individens livssyn och erfarenheter.

Forskning betonar att samtal om existentiella frågor kan stärka känslan av sammanhang och livstillfredsställelse. En studie från Karolinska Institutet (Melder & Falk, 2021) visar att äldre som ges möjlighet att prata om livsfrågor upplever större inre ro och minskad oro inför livets slut.

Det professionella mötet blir då en balans mellan empati och yrkesroll – att kunna närma sig människans djupaste behov utan att själv behöva ”lösa” dem. I praktiken kan det handla om små saker: att ge tid för reflektion, att ställa en öppen fråga, eller att bara sitta kvar en stund i närvaro.

Vägen framåt – ett helhetsperspektiv på vård

Att inkludera den existentiella dimensionen i äldreomsorgen är inte en tillfällig trend, utan en nödvändig del av en humanistisk och personcentrerad vård. Genom att uppmärksamma livsfrågor och existentiella behov kan vi bidra till ökad livskvalitet, minskad ensamhet och större trygghet – både för den äldre och för personalen.

I en tid där effektivitet och rutiner ofta styr vårdvardagen påminner den existentiella hälsan oss om något grundläggande: att människan är mer än sin kropp och sina symtom. Att möta hela människan – med hennes livshistoria, tro, tvivel och hopp – är kanske den mest genuina formen av omsorg som finns.

Relevant kurs: Existentiell hälsa och äldre Referens: Melder, C. & Falk, K. (2021). Existentiella samtal i vården – betydelsen av mening, sammanhang och hopp hos äldre. Karolinska Institutet.