top of page

Självskadebeteende - En hälsoutmaning både hos unga och äldre!

Uppdaterat: 30 maj 2023

Självskadebeteende utgör en betydande global hälsoutmaning och är ett större och mer komplext problem än många tror. Vissa studier visar att upp till 17% av alla människor kommer att skada sig själva någon gång under sitt liv, varav de flesta kommer att börja innan de fyller 25. Den tidiga starten understryker behovet av tidig upptäckt och ingripande vilket görs genom färdighet i att upptäcka och nå fram till dessa individer på ett bra sätt. Även om de flesta som lider av självskadebeteende oftast börjar i ungdomstiden eller som ung vuxen förekommer beteendet även hos äldre. I dessa fall kan risken för självskada kopplas till olika faktorer som kroniska smärttillstånd, depression, ensamhet, och förlust av självständighet eller nära relationer. Självskadebete kan för manifestera sig på flera olika sätt, hos äldre kan det inkludera fenomen som självförsummelse, vägran att ta mediciner eller matvägran medan det för yngre personer ofta handlar mer om att skada sig själv fysiskt genomför föremål, skärning eller olika typer av riskfyllda beteenden som kan innebära skada.

Studier visar även att individer med vissa typer av funktionsnedsättningar, som t.ex. I.F, autism, och andra kognitiva funktionsnedsättningar också är en grupp som är särskilt drabbad av självskadebeteende. Dels kan självskadebeteende vara ett sätt att hantera sensoriska överbelastningar, individer med autism kan exempelvis uppleva världen på ett mycket intensivare sätt än normalt och då kan självskada ge en form av lindring. Det kan också vara ett sätt att uttrycka frustration eller nöd när verbal kommunikation är begränsad.

Självskadebeteende är ett komplext och känsligt ämne, vilket kräver djup förståelse och lämplig hantering från vårdpersonal. Dessa beteenden, som inte sällan är kopplade till psykiska sjukdomar eller tillstånd som depression och kan innebära betydande utmaningar för både den drabbade och vårdgivarna.


Förståelsen av att självskadebeteende är en coping-mekanism snarare än ett uppmärksamhetssökande beteende är avgörande. Det är oftast en manifestation av inre smärta och kan vara ett rop på hjälp eller en metod för självhantering. Därför är empatiskt och icke-dömande kommunikation från vårdpersonal grundläggande och avgörande.


Kommunikationsträning för vårdpersonal kan hjälpa dem att känna sig mer säkra i interaktioner med dessa individer och därmed minska risken för sekundär traumatisering. I dessa sammanhang är det också viktigt för personal att engagera sig i självvård och ta hand om sin egen mentala hälsa på olika sätt. Att vara vittne till självskadebeteende kan vara psykologiskt utmattande.


Det finns ingen enkel lösning på detta komplexa problem, men med rätt kunskap och kännedom hur man kan bemöta dessa utmaningar kan vårdpersonal bli mer rustade att hjälpa de drabbade att hitta mer hälsosamma sätt att hantera deras smärta.



Relevant kurs:

LSS/PSY: https://www.edvida.se/event-details/sjalvskadebeteende Äldreomsorg: https://www.edvida.se/event-details/sjalvskadebeteende-2

Referens: - Oliver, C., Licence, L., & Richards, C. (2017). Self‐injurious behaviour in people with intellectual disability and autism spectrum disorder.

- Draper, B. (2014). Suicidal behaviour and suicide prevention in later life. Maturitas, 79(2), 179-183.


bottom of page