Anhörigas känsloliv – Perspektiv vi inte får blunda för

Känslorna som anhöriga upplever i relation till vård och omsorg är ofta starka, komplexa och ibland motsägelsefulla. Många beskriver en ständig inre dragkamp mellan att vilja göra mer och att känna sig utmattade. Skuldkänslor är vanliga – både för det man inte orkar, för de negativa tankar man ibland har, och för att man kanske känner ilska eller irritation mot den person man älskar allra mest.

Oro är en annan ständigt närvarande följeslagare. Vad händer när jag inte är där? Blir min närstående sedd, förstådd, trygg? Även när man i grunden är nöjd med omsorgen, kan oron leva kvar som ett slags lågintensivt brus – något som aldrig riktigt tystnar, bara ändrar tonläge.

Sorg är en känsla som ofta går under radarn. Det kan vara en öppen sorg över en sjukdomsutveckling, en funktionsnedsättning eller ett förlorat framtidshopp – men också en mer diffus, återkommande sorg över det liv som inte blev som man hade tänkt. Denna sorg lever ofta parallellt med glädjeämnen, stolthet och kärlek, vilket gör känslolivet svårt att sortera – även för anhöriga själva. När det blir för mycket – och när man inte vågar visa det

En av de mest förbisedda känslorna hos anhöriga är skam. Skammen över att känna irritation. Skammen över att inte alltid räcka till. Skammen över att ibland känna lättnad när någon annan tar över. För många anhöriga finns ett starkt inre krav att vara uthålliga, ständigt tillgängliga och alltid positiva – vilket gör att det blir svårt att visa det som skaver på insidan.

Den som ständigt biter ihop riskerar att till slut tystna helt. Känslomässig utmattning och isolering är inte ovanliga följder av att aldrig riktigt få ge plats åt det svåra. Samtidigt finns ofta en djup vilja att vara delaktig, att skydda sin närstående, och att bevara värdighet – både sin egen och den andres. Det är ett emotionellt arbete som pågår varje dag, ofta i det tysta och utan erkännande. Att våga sätta ord på det svåra

När anhöriga ges utrymme att dela sina känslor – utan att behöva filtrera dem – kan det innebära en stor lättnad. Att få höra att det är normalt att känna både kärlek och frustration, både hopp och sorg, kan vara en befrielse. Det gör det lättare att orka vidare. Flera studier pekar på att anhöriga som upplever att deras känslor får finnas och bekräftas, tenderar att må bättre och hantera sin situation mer långsiktigt (Brodaty & Donkin, 2009).

Det handlar inte alltid om att hitta lösningar. Ibland räcker det att någon lyssnar och säger: "Det är förståeligt att du känner så." Många anhöriga beskriver också en känsla av ensamhet – trots att de befinner sig i tät kontakt med både personal och andra närstående. Det är en ensamhet som inte handlar om fysisk isolering, utan om att bära något inom sig som andra sällan ser. Det kan vara tankar man inte vågar yttra högt, eller känslor som man tror att ingen annan riktigt kan förstå. Denna inre ensamhet kan skapa ett avstånd, både till andra och till sig själv, och gör det ännu svårare att be om hjälp när man faktiskt behöver det. Avslutning Att förstå anhörigas känsloliv är att se hela bilden. Bakom varje person som får stöd, vård eller omsorg finns ett känslomässigt sammanhang – en familj, en vän, ett nätverk – som påverkas djupt av varje förändring, varje oro, varje beslut. När vi som samhälle, som yrkespersoner och som medmänniskor stannar upp och lyssnar till den dimensionen, lägger vi grunden för en mer empatisk, hållbar och mänsklig vård och omsorg.

Relevant kurs: Att möta anhöriga inom vård och omsorg Referens: Ågren, S., Kjellgren, K., & Svedberg, P. (2019). The emotional burden of being a family caregiver: